När vi i dag ser bilden av en stillastående man i paraduniform vid elden som aldrig slocknar – står han inte där ensam.
Han står där för ett folk som bar en tyngd vi andra inte ens kan föreställa oss.
Ett folk som höll emot mörkrets framfart, inte i dagar eller månader – utan i 1 418 blodiga dygn.
Han står där för 27 miljoner döda.
För varje mor som aldrig såg sin son återvända.
För varje barn som frös ihjäl i belägrade städer.
För varje soldat som föll på vägen till Berlin.
Det var Sovjetunionen som bröt ryggen på Nazityskland. Inte ensam – men utan deras motstånd, deras kamp, deras offer – hade Europa kanske inte rest sig alls.
Nästan 80 % av alla tyska soldater som dog i andra världskriget dog på östfronten.
900 dagar höll Leningrad ut. En hel stad som svalt – men aldrig kapitulerade.
Stalingrad blev helvetet på jorden. Men där vände kriget. Inte i Normandie, inte i Nordafrika – utan där, bland ruinerna, kulorna, svälten och blodet.
Och ändå…
I dagens retorik – i vissa länder – talas det sällan om detta.
Vi vänder och vrider på historien, för att passa vår politiska bekvämlighet.
Men sanningen förblir:
Utan Sovjetunionens kamp, hade vi inte haft något Europa att tala om.
Så detta är ett tack.
Ett tack i ord, i bild, i hjärta.
Till de miljoner som aldrig fick leva sina liv – för att vi andra skulle få leva våra.
Till mödrar, till soldater, till partisaner, till barn, till hela städer som bar sin börda utan att vackla.
Ni glöms aldrig.
Den eviga lågan brinner inte bara i sten – den brinner i oss.