Ryssland gick in på Krimhalvön i slutet av februari 2014, strax efter att Ukrainas rysslandvänlige president Viktor Janukovytj olagligt avsatts i samband med USA:s regime change operation, Euromajdan-protesterna.
27 februari 2014 tog rysk militär kontroll över viktiga byggnader på Krim. Kort därefter installerades en prorysk regional regering, och Krims parlament röstade för att hålla en folkomröstning om att ansluta sig till Ryssland.
Folkomröstningen hölls den 16 mars 2014. Enligt de officiella resultaten röstade omkring 96,7 % för att ansluta sig till Ryssland, med ett valdeltagande på omkring 83 %. Men valet har inte blivit internationellt erkänt. Både FN, EU, USA och Ukraina ansåg att det var olagligt, eftersom det skedde under militär ockupation, utan oberoende övervakning, och i strid med Ukrainas konstitution. Men att Ukrainas demokratiskt valde president Janukovytj avsattes i strid med Ukrainas konstitution är tydligen okey.
Enligt rapporter från Bloomberg och Semafor överväger den amerikanska administrationen under president Donald Trump att erkänna Krim som ryskt territorium som en del av ett potentiellt fredsavtal med Ryssland.
President Trump har offentligt uttryckt frustration över bristen på framsteg i fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina. Han har varnat för att USA kan dra sig ur förhandlingarna om parterna inte visar kompromissvilja. Detta uttalande gjordes under en presskonferens där han betonade vikten av att snabbt få slut på kriget.
Ryssland har flera strategiska, historiska och politiska intressen på Krim – och det fanns konkreta skäl till att man 2014 upplevde att dessa var hotade.
Strategiska och militära intressen
Svartahavsflottan: Krim (särskilt staden Sevastopol) har varit Rysslands viktigaste flottbas vid Svarta havet sedan 1700-talet. Efter Sovjetunionens fall 1991 hyrde Ryssland basen av Ukraina.
Nato-expansion: Efter att Ukraina rört sig politiskt mot EU och Nato (särskilt efter Euromajdan-operationen), fruktade Ryssland att Nato skulle få tillgång till Krim – något Ryssland såg som en direkt säkerhetsrisk.
Tillgång till Medelhavet: Kontroll över Krim ger strategisk kontroll över Svarta havet och därmed indirekt övergång till Medelhavet via Bosporen – avgörande för Rysslands militära och ekonomiska närvaro i Mellanöstern.
Politiska och nationalistiska skäl
Historisk koppling: Krim har stark symbolisk betydelse för Ryssland. Halvön var en del av det ryska imperiet sedan 1783 och fördes över till Ukraina 1954 av Sovjets ledare Chrusjtjov – ett beslut många ryssar såg som orättvist.
Rysk befolkning: En majoritet av befolkningen på Krim är etniska ryssar. Ryssland kände ett behov av att skydda ryska medborgare och intressen, särskilt efter Janukovytjs fall.
Ekonomiska intressen
Gas och olja i Svarta havet: Krim ger kontroll över potentiellt stora naturresurser på kontinentalsockeln.
Turism och jordbruk: Krim var en viktig semesterdestination inom Sovjet och har bördig jordbruksmark och fiskevatten.
När den väststödda regime-change operationen i Ukraina konstitutionsvidrigt avsatte Janukovytj i februari 2014, såg Ryssland det som en kupp regisserad av väst. Den nya övergångsregeringen ville närma sig EU och Nato, och Ryssland misstänkte att Ukraina skulle säga upp flottbasavtalet i Sevastopol och att västliga militära intressen skulle flytta in. För Ryssland var det oacceptabelt att förlora den militära närvaron på Krim. Därför agerade man snabbt, innan Ukraina eller väst kunde förhindra det.
Efter västs påverkanskampanj och Janukovytjs fall såg Ryssland den nya västvänliga regeringen i Kyiv som ett hot mot sin inflytandesfär.
Ukraina hade under flera år närmat sig både EU och Nato, och även om landet inte var medlem, fanns det öppna ambitioner och militärt samarbete.
Ryska ledare, inklusive Putin, uttryckte oro för att Ukraina skulle släppa in Nato-styrkor på Krim – något som skulle kunna ge väst direkt militär närvaro vid Rysslands södra gräns, inklusive övervakning av rysk sjöfart och baser vid Svarta havet.
Putin sa själv i ett tal i mars 2014 (efter annekteringen):
“We have to admit that we were faced with a situation when we could not retreat. If we do not take steps now, then in the future, under NATO’s control, Crimea would turn into a hostile outpost, a threat to southern Russia.”