Både Tintin i Kongo och Pippi Långstrump har blivit föremål för omskrivningar, censur och debatt, särskilt under 2000-talet, i takt med att synen på rasism, kolonialism och stereotyper förändrats. Detta är exempel på en bredare trend där äldre litteratur, film och serier anpassas för att passa moderna värderingar, ofta under begrepp som “sensitivisering”, “känslighet för representation”, eller, mer kritiskt uttryckt, “historierevisionism”.
Här följer några exempel ur den digra floden av verk som censurerats och/eller skrivits om. Där författarens ord inte längre tillåts nå ut till läsaren.
1. Tintin i Kongo (Hergé, 1931)
Originalproblem:
- Utpräglad rasistisk och kolonial skildring av kongoleser som undergivna, naiva och barnsliga.
- Tintin predikar för dem som en slags civilisatorisk missionär.
- Djur dödas i mängd, ofta för skojs skull – kritiserat ur ett etiskt perspektiv.
Revisioner:
- I senare utgåvor har vissa teckningar ändrats eller mildrats, men själva berättelsen är i grunden densamma.
- I Sverige har vissa bibliotek valt att flytta boken till vuxenavdelningen snarare än barnavdelningen.
- Vissa bokhandlar (t.ex. i Storbritannien) har slutat sälja den.
2. Pippi Långstrump (Astrid Lindgren, 1945–1970)
Originalproblem:
- Pippis pappa benämns som ”negerkung” eller ”negerhövding” på Kurrekurreduttön.
- På Kurrekurreduttön bor invånare som framställs i stereotypa drag med hula-hula-dans, storläppade figurer och ett barnsligt språk.
Revisioner:
- I 2014 års svenska utgåva ändrades “negerkung” till “kung”.
- Dialog har moderniserats i film- och ljudversioner.
- SVT redigerade tv-serien för att undvika stötande uttryck.
3. Karlsson på taket
Originalproblem:
- I äldre översättningar och tv-serier används ord som ”idiot” och ”tokig” för att beskriva barn och vuxna.
Revisioner:
- Språket har i vissa nyutgåvor anpassats för att undvika kränkande uttryck om psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning.
4. Kalle Anka och Musse Pigg (Disney)
Originalproblem:
- Flera gamla kortfilmer och serier, särskilt från 1930–1950-talet, innehåller rasistiska karikatyrer, asiatiska stereotyper, svartmålning, och våldsamma könsroller.
Revisioner:
- Disney+ visar vissa av dessa filmer med en varningsruta om ”förlegade kulturella stereotyper”.
- Vissa filmer som ”Song of the South” har helt dragits in och släpps inte längre.
5. Enid Blyton (Fem-böckerna, Äventyr-serien m.fl.)
Originalproblem:
- Klassförakt, rasistiska beskrivningar (särskilt av romer och mörkhyade), stereotypa könsroller.
Revisioner:
- Namn har bytts ut, vissa karaktärer har försvunnit, och dialog har moderniserats.
- Kritik har dock också riktats mot att förändringarna förvanskar den historiska kontexten.
6. Roald Dahl (Matilda, Häxorna, Kalle och chokladfabriken)
Originalproblem:
- Stereotypa könsroller, viktkommentarer, vissa aggressiva beskrivningar av barn, vissa rasstereotyper i äldre versioner.
Revisioner (2023):
- Den brittiska förläggaren Puffin Books lät ändra hundratals ord i klassikerna:
- ”Fat” togs bort.
- ”Boys and girls” ändrades till ”children”.
- Häxorna har ”wigs” för att inte stigmatisera kvinnor med håravfall.
- En våg av kritik följde – även från Salman Rushdie och premiärminister Rishi Sunak.
7. Agatha Christie (Poirot, Miss Marple)
Originalproblem:
- Ofta användes uttryck som ”oriental”, ”neger”, eller nedsättande beskrivningar av minoriteter.
Revisioner (2022–2023):
- Förlaget HarperCollins har tyst reviderat nya upplagor, tagit bort ord och beskrivningar utan att det nämns i boken.
8. Ture Sventon (Åke Holmberg)
Originalproblem:
- I Ture Sventon i öknen (1949) förekommer arabiska karikatyrer som ses som orientalistiska stereotyper.
Revisioner:
- Vissa tv-serier har moderniserat karaktärer och tonat ned kulturella inslag för att passa nutida känslighet.
Detta är historierevisionism och ett sätt att sudda ut det förflutna. Läsare borde kunna förstå verken i sin kontext snarare än att texterna censureras. Det är ett sluttande plan – var drar man gränsen? Vilken rätt har vi idag att gå in och ändra i en författares text efter vårt eget huvud?! Är det att respektera såväl upphovsrätt som konstnärlig frihet och kvalitet? Ska vi försöka skriva om hela vår historia och försköna det som idag upplevs som gamla värderingar från en gammal tid? Kan vi verkligen bli kränkta av något som skrevs på tidigt nittonhundratal?
Vi måste ta ställning för yttrandefrihet, konstnärlig integritet och historisk kontext. Här nedan samlar jag några röster i debatten.
Salman Rushdie (författare, UK/IND)
Angående Roald Dahl-censuren (2023):
“Roald Dahl was no angel but this is absurd censorship. Puffin Books and the Dahl estate should be ashamed.”
Philip Pullman (författare till His Dark Materials)
“Instead of rewriting books from the past, publish them with a preface or footnotes. We need to understand history, not erase it.”
Åsa Beckman (kritiker, DN)
Om censuren av Pippi:
“Vill vi ha barnböcker där inga svåra frågor finns kvar? Blir inte det en slags vitkalkad verklighet?”
Jan Guillou (författare)
“Vi ska inte skriva om historien. Den som tror att man löser rasism genom att förbjuda ord i gamla barnböcker, har inte förstått något.”
Lena Andersson (författare och kolumnist)
“Att förändra redan publicerade verk är att undergräva författarens auktoritet och människans förmåga att tolka.”
Kristina Lugn (poet och akademiledamot, avliden)
Vid en diskussion om omskrivningar av Astrid Lindgren:
“Vi måste förstå att barn också är tänkande människor. Det farliga är inte orden, utan när vi inte får prata om dem.”
Debatten om ändringar i bla Pippi Långstrump-böckerna speglar en bredare diskussion om hur man hanterar äldre litteratur som innehåller språk eller skildringar som idag anses olämpliga. Förespråkare för ändringarna betonar vikten av att skydda barn från kränkande språk, medan kritiker varnar för risken att förlora historisk kontext och konstnärlig integritet.
Det finns enighet om att det är viktigt att diskutera och förstå historiska verk i sin kontext, men oenighet om det bästa sättet att göra detta – genom att redigera texterna eller genom att tillhandahålla förklarande material som sätter dem i sitt sammanhang.
Det finns undantag, som tex Flåklypa Gran Prix, där kritiken inte fått till några förändringar i originalet. Kanske i detta fallet beroende på att ändringar i en stop-motion-film ter sig svåra att göra utan att förstöra verket och den konstnärliga kvaliteten, det skulle dessutom bli väldigt kostsamma ändringar.
Flåklypa Grand Prix (1975), regisserad av Ivo Caprino, är en norsk stop-motion-film som har blivit en älskad klassiker i Norge och andra delar av världen. Filmen är känd för sin charmiga berättelse, unika animation och humor. Den har sålt över 5,5 miljoner biobiljetter i Norge, vilket gör den till en av de mest sedda norska filmerna någonsin .
Kritik och kontroverser
Trots sin popularitet har filmen inte varit helt fri från kritik. En aspekt som har diskuterats är porträtteringen av den arabiska oljeshejken Ben Redic Fy Fazan. Vissa betraktar denna karaktär som en stereotypisk framställning av araber, vilket kan uppfattas som problematiskt ur ett modernt perspektiv.
I filmen är Ben Redic Fy Fazans chaufför en stor apa som inte talar men utför olika uppgifter. Vissa kritiker menar att denna framställning kan uppfattas som en nedsättande stereotyp, särskilt med tanke på historiska rasistiska avbildningar där människor av afrikanskt ursprung liknats vid apor.
Det är dock viktigt att notera att denna kritik inte har lett till några officiella ändringar eller censureringar av filmen. Filmen fortsätter att visas i sin ursprungliga form och är fortfarande en del av den norska kulturskatten.