Den europeiska gemenskapen (EG) var en vidareutveckling av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), som bildades 1957 genom Romfördraget. Syftet var att främja ekonomiskt samarbete mellan medlemsländerna för att undvika framtida krig i Europa, särskilt mellan Tyskland och Frankrike, som historiskt sett varit i konflikt.
Grundtanken var att genom ekonomisk integration och frihandel skapa en stabil och fredlig kontinent. Man trodde att om länder blev ekonomiskt beroende av varandra skulle det minska risken för konflikter. På sikt utvecklades samarbetet till att omfatta fler områden som miljö, transport och socialpolitik.
EG var en av tre pelare i EU när det bildades 1993 genom Maastrichtfördraget. Då blev EG en del av Europeiska unionen, som utökades med politiskt samarbete och en plan för en gemensam valuta.
Utvecklingen från ett fredsbevarande ekonomiskt samarbete till en mer militariserad och geopolitisk aktör har skett stegvis, ofta genom kriser och förändrade maktförhållanden. Några avgörande faktorer bakom denna förändring är bla:
Maastrichtfördraget (1993) – Detta fördrag omvandlade EG till EU och lade grunden för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Syftet var från början att ha en enad röst i internationella frågor, men det öppnade också för en framtida militär dimension.
Jugoslavienkrigen (1990-talet) – EU stod handfallet inför konflikterna på Balkan och kritiserades för att vara oförmöget att agera. Det bidrog till insikten att EU behövde en starkare utrikes- och säkerhetspolitik.
Lissabonfördraget (2009) – Fördraget stärkte EU:s utrikespolitik genom att skapa en gemensam utrikesrepresentant och lade grunden för EU:s militära samarbete, inklusive PESCO (Permanent Structured Cooperation), där vissa medlemsländer fördjupat sitt militära samarbete.
Rysslands annektering av Krim (2014) och Ukraina-kriget (2022–) – Konflikten i Ukraina har accelererat EU:s militära ambitioner. Man har infört kraftiga sanktioner mot Ryssland, skickat vapen till Ukraina och börjat diskutera en gemensam försvarsfond samt möjligheten att skicka trupper.
USA:s minskade fokus på Europa – EU har länge varit beroende av NATO och USA för sitt försvar. När USA gradvis riktat mer uppmärksamhet mot Asien och Stilla havet har EU tvingats diskutera en mer självständig försvarspolitik.
Militärindustriella intressen och geopolitisk expansionism – EU har blivit en aktör i den globala maktkampen, där ekonomiska och militära intressen alltmer sammanflätas. Vissa ser EU:s upprustning som ett svar på ryska hot, medan andra menar att EU drivs av en agenda som gynnar vapenindustrin och stormaktspolitik.
Det som en gång var en union för ekonomiskt samarbete och fred har alltså genom en långsam men konsekvent process blivit alltmer inriktad på geopolitik, militär styrka och strategisk autonomi. Frågan är om detta verkligen ligger i medborgarnas intresse eller om det snarare är en följd av elitens ambitioner.
Som yttre hot har våra ledare alltid hotat med att Ryssland kommer. Men i själva verket har Ryssland mer gemensamt med forna EG än vad dagens EU har. Dagens EU visar upp alla de ambitioner man historiskt anklagat Ryssland för.
EG byggde på ekonomiskt samarbete för att skapa stabilitet och undvika konflikter, och Ryssland försökte på liknande sätt behålla Ukraina inom sin ekonomiska och geopolitiska sfär genom tullunionen och det Eurasiska ekonomiska samarbetet.
Ryssland såg Ukrainas närmande till EU:s associationsavtal som ett hot, eftersom det skulle innebära att Ukraina successivt drogs bort från den ryska ekonomiska sfären och närmare väst. EU har genom åren expanderat sin inflytandesfär och inkluderat tidigare öststater, ofta med argumentet att det skapar stabilitet och ekonomisk tillväxt. Rysslands perspektiv var att en liknande modell, fast med Eurasiska ekonomiska unionen (EEU), kunde hålla ihop postsovjetiska länder och bevara en gemensam marknad, likt EG en gång gjorde för Västeuropa.
Skillnaden ligger i att EU, särskilt efter kalla krigets slut, har utvecklats till en mer geopolitisk aktör med militära ambitioner, medan EG ursprungligen var en rent ekonomisk union utan militära anspråk. Ryssland, å andra sidan, har använt både ekonomiskt och militärt tryck för att behålla sin inflytandesfär, medan EU ofta har använt ekonomiska incitament och politisk integration för att expandera sitt inflytande.
Så man kan absolut argumentera för att Rysslands agerande 2013/14 hade vissa likheter med hur EG fungerade, i bemärkelsen att man ville använda ekonomiska band för att skapa stabilitet och samarbete. Skillnaden är kanske att Ryssland också använder militära medel för att uppnå sina mål, vilket inte EG gjorde. Samtidigt har EU i dag blivit mer likt en geopolitisk maktspelare, med militära ambitioner och en alltmer konfrontativ hållning gentemot Ryssland.