Minskavtalet (Minsk I och Minsk II) var fredsavtal mellan Ukraina och de ryskinfluerade separatisterna i östra Ukraina, med Ryssland och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) som medlare. Avtalen syftade till att stoppa striderna i Donbass-regionen efter att konflikten bröt ut 2014.
Minsk I (2014)
Undertecknat i september 2014 av representanter från Ukraina, de självutropade folkrepublikerna Donetsk (DNR) och Luhansk (LNR), samt OSSE. Avtalet inkluderade:
• Vapenvila
• Utlämning av fångar
• Autonomistatus för vissa delar av Donetsk och Luhansk
• Tillbakadragande av tunga vapen
Avtalet bröts dock snabbt då striderna fortsatte.
Minsk II (2015)
Förhandlat fram av ledarna för Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland (Normandieformatet) och undertecknat av samma parter som Minsk I. Det innehöll:
• Omedelbar vapenvila
• Tillbakadragande av tunga vapen
• Konstitutionella reformer i Ukraina för att ge ökad autonomi till Donetsk och Luhansk
• Full ukrainsk kontroll över gränsen till Ryssland efter lokala val
Minskavtalen implementerades inte och efter att Volodymyr Zelensky blev Ukrainas president 2019 ändrade han delvis strategin kring Minskavtalen. Han och hans regering ville inte behandla konflikten som en intern ukrainsk angelägenhet mellan regeringen och separatisterna, utan som en direkt konflikt mellan Ukraina och Ryssland. Detta var en tydlig avvikelse från Minskavtalens grundprincip, där separatisterna i Donetsk och Luhansk formellt var en av parterna i förhandlingarna.
Hur Zelensky förändrade tillvägagångssättet
1. Vägrade direkta samtal med separatisterna
• Minskavtalen stipulerade att Ukraina skulle förhandla med de självutropade folkrepublikerna i Donetsk och Luhansk om deras framtida status och autonomi.
• Zelensky vägrade att tala direkt med separatisterna, eftersom han ansåg att de var ryska proxygrupper och inte legitima representanter för lokalbefolkningen.
2. Krav på att Ryssland skulle erkännas som direkt part i konflikten
• Enligt Minskavtalen var Ryssland formellt en medlare, inte en part i konflikten.
• Zelensky och hans regering hävdade att Ryssland var den verkliga aggressorn och huvudmotståndaren, vilket Moskva förnekade.
3. Ökat fokus på internationellt stöd och NATO-närmande
• Istället för att fokusera på Minskavtalens krav på autonomi för Donbass började Zelensky driva en mer västorienterad politik, med starkare relationer till EU och NATO.
• Han försökte få fler västländer att engagera sig i konflikten och få Minskprocessen att inkludera bredare internationella aktörer, snarare än bara Ryssland, Ukraina, OSSE och separatisterna.
Konsekvenser av denna strategi
• Ryssland hävdade då att Ukraina bröt mot Minskavtalen, eftersom avtalen krävde att Ukraina skulle föra en dialog med separatisterna om deras politiska framtid.
• Minskprocessen blev allt mer förlamad, eftersom Ryssland vägrade diskutera direkt med Ukraina om Donbass utan att separatisterna var en del av förhandlingarna.
• Det ökade spänningarna inför invasionen 2022, då Ryssland använde Ukrainas ovilja att förhandla med separatisterna som en del av sin propaganda för att rättfärdiga sitt erkännande av DNR och LNR och sedan sin invasion.
Zelenskys strategi kan alltså ses som ett försök att omformulera konflikten i Ukrainas favör genom att sätta press på Ryssland internationellt. Samtidigt innebar det att Minskavtalen i praktiken blev omöjliga att genomföra, eftersom deras grundläggande struktur byggde på att Ukraina och separatisterna skulle komma överens.
När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022 fanns det finns flera indikationer på att en av Kremls tidiga målsättningar var att pressa Ukraina till att acceptera Minskavtalen och att förhandla direkt med separatisterna i Donetsk och Luhansk.
Tecken på att Ryssland ville tvinga Ukraina till förhandlingar
1. Putins erkännande av DNR och LNR (21 februari 2022)
• Tre dagar innan invasionen erkände Ryssland de självutropade folkrepublikerna Donetsk (DNR) och Luhansk (LNR) som självständiga stater.
• Han krävde att Ukraina omedelbart skulle dra sig tillbaka från de delar av Donbass som Ukraina fortfarande kontrollerade, vilket var en klar brytning mot Minskavtalen.
• Detta kan ha varit ett sätt att tvinga fram förhandlingar under rysk överhöghet.
2. Rysslands krav i de tidiga fredssamtalen
• Under de första veckorna av invasionen förhandlade Ukraina och Ryssland i Belarus och Turkiet.
• Ryssland krävde att Ukraina skulle erkänna DNR och LNR som självständiga, samt att Ukraina skulle lova neutralitet och avsäga sig ambitionen att gå med i NATO.
• Detta liknar den autonoma status för Donbass som Minskavtalen föreskrev.
3. Snabbt militäraftagande från Kiev-regionen
• När Ryssland misslyckades med att snabbt ta Kiev i början av invasionen drog de sig tillbaka från norra Ukraina i april 2022 och fokuserade på östra och södra delarna.
• Det kan tolkas som att Ryssland insett att ett snabbt regimskifte var osannolikt och istället valde att förhandlingsvägen försöka tvinga Ukraina att acceptera förluster i Donbass.
4. Rysk retorik om Minskavtalen
• Under 2022-2023 har ryska ledare fortsatt att hävda att det var Ukrainas vägran att implementera Minskavtalen (särskilt Zelenskys vägran att förhandla med separatisterna) som tvingade Ryssland att agera militärt.
• Putin och Lavrov har även hävdat att Minskavtalen bara var en västlig bluff för att ge Ukraina tid att bygga upp sin militär inför ett framtida krig. Vilket senare erkänts av Angela Merkel.
Slutsats
Det verkar som att en av de tidiga ryska strategierna var att pressa Ukraina till att förhandla direkt med separatisterna och därmed erkänna separatisterna som en legitim förhandlingspartner. Men när det blev tydligt att Ukraina inte tänkte förhandla, och att väst stödde landet militärt, förändrades Rysslands mål gradvis till att handla mer om territoriell kontroll och långvarig utmattningskrigföring.
Det fanns ett avtal på bordet mellan Ukraina och Ryssland under förhandlingarna i Istanbul i mars 2022, som skulle kunna ha lett till ett potentiellt fredsavtal. Det en preliminär överenskommelse där Ukraina skulle ha förbundit sig att inte gå med i NATO och acceptera en neutral status, medan Ryssland skulle dra tillbaka sina trupper från vissa erövrade områden och ge garantier för Ukrainas territoriella integritet.
Boris Johnson, den brittiske premiärministern, ska ha uppmanat Ukrainas president Volodymyr Zelensky att inte acceptera avtalet, utan att istället fortsätta kampen och förlita sig på västvärldens stöd, både militärt och ekonomiskt. Enligt dessa uppgifter ska Johnson ha förklarat att väst skulle stå bakom Ukraina och att det var bättre att fortsätta kriget än att sluta fred med Ryssland.
