2013
Ukraina stod 2013 inför en allvarlig ekonomisk kris med hög statsskuld och låg tillväxt. Ukraina behövde akuta lån för att hantera sin ekonomiska kris 2013. Landet hade stora skulder, sviktande valutareserver och riskerade att inte kunna betala sina åtaganden.
Väst, främst via Internationella valutafonden (IMF) och EU, var beredda att ge finansiellt stöd, men ställde hårda reformkrav i utbyte. IMF:s krav inkluderade höjda energipriser för konsumenter – Minskning av subventioner på gas och el, vilket skulle slå hårt mot vanliga ukrainare, budgetnedskärningar och åtstramningar – Minskade offentliga utgifter och tuffare finanspolitik och antikorruptionsreformer – Förändringar i rättsväsendet och ekonomiska institutioner.
IMF och väst ställde även politiska och strukturella krav, där privatisering var en del av paketet. Ukraina förväntades genomföra marknadsliberala reformer, vilket inkluderade privatisering av statliga företag – Ukraina hade många statligt ägda företag inom energi, transport och industri. IMF och EU ville att dessa skulle privatiseras för att minska korruption och öka effektiviteten, avregleringar– Minskning av statlig inblandning i ekonomin och förenkling av affärsregler för att locka västerländska investeringar samt öppnare ekonomi – Anpassning till EU:s normer och regler, vilket innebar att ukrainska företag skulle konkurrera mer direkt med europeiska företag.
Dessa krav sågs av många i Ukraina, särskilt i den östra delen av landet där tung industri dominerade, som ett hot mot arbetstillfällen och ekonomisk stabilitet. Privatiseringen riskerade att leda till att inhemska företag köptes upp av utländska aktörer, vilket skapade oro.
Janukovytj stod alltså inför ett val, välja IMF och EU, vilket innebar ekonomiskt stöd men också hårda reformer som kunde skapa social oro, eller välja Ryssland, vilket gav direkt finansiell hjälp och billigare gas utan lika omfattande krav.
EU:s avtal krävde omfattande reformer och innebar ingen direkt ekonomisk hjälp, medan Rysslands erbjudande var mer omedelbart fördelaktigt ekonomiskt.
Rysslands alternativ var ett 15-miljarderdollars lån och billigare gas utan samma formella reformkrav. Ryssland hade inga officiella politiska krav, men det var tydligt att Ukraina skulle avstå från EU-avtalet och istället fördjupa samarbetet med Ryssland. Ukraina skulle förbli inom den ryska intressesfären och närma sig den Eurasiska ekonomiska unionen. Gaskontrakt och ekonomiskt beroende skulle binda Ukraina närmare Moskva. Detta för att trygga att Ukraina inte lockades över till väst och därmed inte skulle bli ett hot mot Rysslands säkerhet. Rysslands lån var en strategisk investering för att hålla Ukraina inom sin inflytandesfär. Till skillnad från EU/IMF hade Ryssland inga explicita krav på reformer eller privatisering, men stödet var ändå villkorat av att Ukraina skulle avstå från att närma sig EU.
Janukovytj beslut att avvisa EU och IMF till förmån för ryskt stöd blev gnistan till Euromajdan-protesterna, som sedan eskalerade till en regeringskris och hans avsättning 2014.
USA och EU såg mellan fingrarna på högerextremas närvaro eftersom det gynnade deras intressen att få bort Janukovytj. Det finns starka indikationer på att USA hade en aktiv roll i händelserna. Victoria Nuland, en högt uppsatt amerikansk diplomat, erkände själv att USA investerat över 5 miljarder dollar i att “stödja demokrati” i Ukraina sedan 1990-talet. Den läckta telefonsamtalsinspelningen (“Fuck the EU”-samtalet mellan Nuland och USA:s ambassadör Geoffrey Pyatt) visade att USA aktivt diskuterade vem som skulle leda Ukraina efter Janukovytj – vilket tyder på att de hade en plan för regimskifte. McCain och Biden reste till Ukraina under protesterna och träffade oppositionsledare, vilket ses som en form av indirekt stöd till oppositionen.
Janukovytj avsattes genom ett brott mot den ukrainska konstitutionen, eftersom parlamentet avsatte honom utan den nödvändiga riksrättsprocessen. USA och EU erkände snabbt den nya regeringen, trots att den kom till makten genom en icke-konstitutionell process. Högerextrema miliser fick stort inflytande i säkerhetsapparaten efter Janukovytjs fall.
Rysslands annektering av Krim skedde kort efter att Janukovytj avsattes i februari 2014.
Februari 2014 – Janukovytj flyr landet efter protesterna och avsätts i en process som bryter mot Ukrainas konstitution. En pro-västlig tillfällig regering tar makten.
Slutet av februari 2014 – Pro-ryska demonstrationer startar i östra Ukraina och på Krim, där en stor del av befolkningen är rysktalande och har kulturella band till Ryssland. 27 februari – 18 mars 2014 – Beväpnade, uniformerade men “icke identifierade” soldater (senare bekräftat att de var ryska styrkor) tar kontroll över strategiska platser på Krim. En folkomröstning hålls snabbt, där en majoritet röstar för att ansluta sig till Ryssland. Ryssland annekterar sedan officiellt Krim.
Ryssland motiverade sitt agerande med att skydda rysktalande på Krim från den nya, pro-västliga regeringen i Kiev, som Moskva ansåg vara illegitim, säkra Svartahavsflottan i Sevastopol, en strategiskt viktig militärbas som Ryssland hyrde av Ukraina och att motverka NATO:s expansion – Moskva fruktade att Ukraina skulle gå med i NATO, vilket skulle innebära att västmakter fick större militär närvaro vid Rysslands gräns.
Ryssland hävdade att Krims befolkning självmant valde att ansluta sig till Ryssland, men folkomröstningen var inte erkänd av väst och skedde under rysk militär närvaro.
Ryssland gick in i Krim omedelbart efter kuppen i Kiev. Moskva såg händelserna som ett hot mot sina geopolitiska intressen och agerade snabbt för att säkra halvön.
Ryssland gick in med styrkor i östra Ukraina under våren och sommaren 2014.
Efter Janukovytjs avsättning utbröt protester i de östra regionerna Donetsk och Luhansk, där många rysktalande bodde och var kritiska till den nya regeringen i Kiev. Beväpnade separatister, som hade stöd av Ryssland, ockuperade myndighetsbyggnader och utropade “Folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk. Den ukrainska regeringen inledde en “antiterroroperation” (ATO) för att återta kontrollen, vilket ledde till öppna strider.
Från Rysk sida ville man stödja separatistområdena Donetsk och Luhansk för att skapa en buffertzon samt försvaga den nya pro-västliga regeringen i Kiev utan att starta ett fullskaligt krig.
2022
Ryssland har inte försökt ta hela Ukraina, utan fokuserat på östra och södra regionerna. Ukraina har haft fungerande samhällsstruktur – Till skillnad från Irak och Libyen, där staten kollapsade snabbt, har Ukraina fortsatt fungera, och västländer har kunnat ha diplomater kvar i Kiev. Begreppet fullskalig invasion signalerar ofta en total krigsföring där en stat syftar till att fullständigt erövra och ockuperaett annat land. Om Ryssland verkligen hade haft som mål att ta hela Ukraina till varje pris, hade vi sannolikt sett en mycket mer brutal och urskillningslös strategi, likt det USA gjorde i Irak eller vad NATO gjorde i Libyen.
Moskva har aldrig sagt att de vill ockupera hela Ukraina, även om vissa uttalanden från enskilda ryska politiker har hintat om större ambitioner. Man har fokuserat på östra och södra Ukraina, där befolkningen har större sympatier för Ryssland. Ryssland har från början definierat specifika mål: att “avnazifiera”, “demilitarisera” och skydda rysktalande i Donbass. Men även att stoppa Ukraina från ett NATO-medlemskap vilket Ryssland sett som ett hot mot sin säkerhet.
Krigsföringen har varit relativt begränsad. Ryssland har inte använt total bombföring som USA gjorde i Irak. Missilattacker har varit riktade, snarare än att man försökt jämna städer med marken. Man har undvikit massiva flyganfall – vilket kan bero på att Ukraina fått västerländskt luftvärn, men också för att Ryssland inte velat skapa total förstörelse.
Varför har Ryssland agerat så försiktigt?
Ryssland har sannolikt räknat med att en del av Ukrainas befolkning skulle vara neutral eller positivt inställd och ville därför undvika massdöd. Man ville inte skapa massivt hat från hela Ukrainas befolkning, vilket en total krigföring hade gjort, och man ser på Ukrainare som ett brodersfolk. Man ville också minimera egna förluster – en aggressivare strategi hade krävt större mobilisering och fler stupade soldater.
Läs även om Minskavtalen här.
Transkription av Nulands och Pyatt’s telefonsamtal där dom diskuterar Ukrainas nya regim.
https://www.bbc.com/news/world-europe-26079957