Vi måste se igenom krigspropagandan – även från Ukraina
I dagens medieklimat matas vi dagligen med rapporter från kriget i Ukraina, ofta med ett mycket tydligt narrativ: Ryssland är den onda angriparen, Ukraina det oskyldiga offret. Det är en bild som visar på hur vinklad västs rapportering är. I vår iver att visa solidaritet med Ukraina och samtidigt få utlopp för vår ryssofobi, har vi också börjat svälja en alltmer onyanserad bild, där all skuld läggs på ena sidan och allt lidande uteslutande tillskrivs den andra.
Det är viktigt att vi reflekterar över hur krigsinformation presenteras – och varför. Det är inte ovanligt att berättelser om krig formuleras i akt och mening att väcka känslor – inte bara medkänsla, utan också vrede och avsky.
Ett färskt exempel är hur ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyj vänder sig till västmedia med budskap som inte bara syftar till att väcka sympati för Ukrainas sak, utan även att väcka avsky och hat mot Ryssland. Han beskriver nu senast drönarattacker som sker just när ukrainska barn ska nattas, i vad som närmast känns som manus ur en propagandafilm. Oavsett sanningshalt i detaljerna, så är syftet uppenbart: att påverka opinionen genom starka känslor, inte genom nykter analys eller saklig och balanserad rapportering.
Vi måste därför ställa oss frågan: Är syftet att informera – eller att styra vad vi ska känna och tycka? Och i förlängningen: Vem tjänar på att vi känner det vi gör?
Samtidigt är det slående hur tyst det är om den andra sidan av konflikten – om övergrepp som begås av ukrainsk militär, om de etniska ryssar i östra Ukraina som utsatts för förtryck och våld i många år, eller om hur den ukrainska regeringen förbjudit oppositionella partier och censurerat medier. Detta visar att verkligheten är mer komplex än vad den västliga svartvita berättelsen låter oss förstå.
I krig är sanningen ofta det första offret, och alla parter använder information som ett vapen. Ukraina är inget undantag. Därför bör vi som mediekonsumenter ställa oss en enkel men viktig fråga: Vem tjänar på att vi känner hat, vrede och avsky – och vad händer med vår förmåga att tänka självständigt om vi hela tiden matas med känslostyrd propaganda?
Det är vår skyldighet att stå upp för mänskliga rättigheter, fred och sanning – men det kräver också att vi vågar granska alla sidor, även den som i media utmålas som “den goda”.