Vems ärenden går svensk media?
I tider av krig och kris är det extra viktigt med en levande och nyanserad offentlig debatt. Ändå ser vi i Sverige idag en oroande utveckling där medierna tycks tala med en och samma röst – särskilt i frågor som rör Ryssland, USA, NATO och världspolitiken i stort.
Enformigheten i nyhetsflödet
Slå på TV:n, öppna en dagstidning, lyssna på P1 – och du möts av samma språk, samma narrativ:
”Rysslands oprovocerade fullskaliga invasion…”
”Donald Trumps lögner…”
”Demokratiernas kamp mot auktoritära regimer…”
Värdeladdade formuleringar används som självklara sanningar. De upprepas tills de inte längre ifrågasätts. Och det gäller inte bara nyhetsartiklar – även hallåor, programledare och kultursidor förstärker bilden. Men vad händer med det kritiska tänkandet när vissa tolkningar ständigt upprepas medan andra tystas ned?
När vissa perspektiv försvinner
Det är närmast tabu i svensk media att ställa sig frågan: Hur såg Ukrainakonflikten ut före 2022? Vad innebar Maidan-kuppen? Vad hände med Minskavtalen? Varför expanderade NATO österut trots löften om motsatsen?
De som försöker lyfta sådana perspektiv marginaliseras snabbt. Etiketter som ”Putinkramare”, ”konspirationsteoretiker” eller ”nyttig idiot” kommer ofta som ett brev på posten.
Samtidigt framställs Trump uteslutande som en pajas, farlig för demokratin. Hans väljare framstår som lättlurade landsbygdsbor utan förståelse för komplexa frågor. Att det finns en bred folklig misstro mot etablissemangets politik – oavsett om man håller med Trump eller inte – ignoreras.
Medieägande och geopolitiska lojaliteter
Sverige må ha en fri press, men i praktiken är den koncentrerad till ett fåtal aktörer:
- Bonnier kontrollerar DN, Expressen, Sydsvenskan, TV4 m.fl.
- Schibsted äger Aftonbladet (tillsammans med LO) och SvD.
- Public Service (SVT och SR) finansieras av staten och präglas av konsensuskultur.
Samtidigt är Sverige nu medlem i NATO, vi har undertecknat ett DCA-avtal med USA och vår utrikespolitik ligger i praktiken i linje med EU:s och Washingtons prioriteringar. Det är naivt att tro att detta inte färgar mediernas rapportering – oavsett om det sker genom direkt påverkan, karriärmässig självcensur eller genom urvalet av ”godkända” experter och perspektiv.
Indoktrinering i demokratins namn
När staten pratar om att “värna demokratin” handlar det allt oftare om att “värna det etablerade narrativet”. Kritiska perspektiv på västvärldens agerande klassas ibland som “desinformation” – inte för att de bevisligen är fel, utan för att de stör den politiska linje som drivs uppifrån.
Detta är farligt. Demokrati bygger inte på enighet, utan på öppen debatt. Att misstänkliggöra och tysta dem som ifrågasätter konsensus är inte ett tecken på styrka, utan på rädsla.
Vad kan vi göra?
- Sök alternativ: Läs internationella medier som The Grayzone, Consortium News, MintPress News, Glenn Greenwald. I Sverige finns bloggar, Substack-skribenter och vissa poddar som nyanserar bilden.
- Stöd det fria ordet: Prenumerera på obundna röster. Dela vidare perspektiv som inte får plats i etablerade medier.
- Ställ frågor: Till vänner, till redaktioner, till politiker. Att ifrågasätta är inte att hota demokratin – det är att utöva den.
Sverige förtjänar bättre än en medieapparat som talar i kör. Vi förtjänar en öppen och mångstämmig offentlighet där verkligheten får vara komplex, där det är tillåtet att tvivla, och där inget perspektiv är förbjudet att yttra.
Demokrati dör inte i tystnad – den dör i likriktning.
Kapitalintressen, vapenindustrin och EU:s övergripande politiska agenda bidrar starkt till den mediala likriktning vi ser – särskilt i frågor som rör geopolitik, krig och säkerhet.
1. Kapitalet – mediekoncentration och ägarinflytande
De flesta stora medier i Sverige och västvärlden ägs av ett fåtal aktörer. Dessa aktörer har inte bara ekonomiska intressen, utan ofta täta band till politiska och finansiella eliter.
- Bonnier och Schibsted är inte ideologiskt neutrala – de ingår i kretsar som tjänar på stabilitet, status quo och västlig dominans.
- Banker, storbolag och riskkapital står bakom mycket av reklamintäkterna – vilket påverkar vad som är “lämpligt” att publicera.
- Kritiska röster mot kapitalism, krigsekonomi eller globalisering får därför sällan samma utrymme.
2. Vapenindustrin – en tyst men massiv aktör
Militärindustrin (t.ex. Saab i Sverige, Lockheed Martin i USA, Rheinmetall i Tyskland) har ett direkt intresse av krig, upprustning och säkerhetshot.
- Genom lobbying, PR-kampanjer och forskningssponsring formar de säkerhetspolitiska narrativ.
- Tänk på hur ofta media pratar om “försvarssatsningar”, “avskräckning”, “hot från öst” – men sällan om diplomati, nedrustning eller fredsinitiativ.
- Vapenindustrin arbetar nära försvarspolitiker, tankesmedjor och medier – vilket gör att dess intressen ofta blir en osynlig motor bakom opinionsbildningen.
3. EU:s agenda – en enhetlig världsbild med NATO-stöd
EU arbetar aktivt med att forma en gemensam världsbild, ofta i samarbete med USA och NATO. Det sker genom:
- Strategic Communication – en form av “narrativhantering” som syftar till att bekämpa “desinformation” (vilket ofta betyder kritik mot väst).
- Finansiering av medier och faktagranskare (t.ex. EU-stöd till projekt som ska motverka rysk eller kinesisk propaganda).
- Sanktioner och censur mot medier som går emot linjen (exempel: RT och Sputnik bannlystes i EU efter invasionen 2022, oavsett innehåll).
Det är alltså inte bara så att media av egen vilja väljer västvänliga narrativ – de uppmuntras, finansieras och ibland styrs i den riktningen.
Slutsats
- Kapitalet vill ha kontroll
- Makten vill ha narrativ
- Och publiken får en illusion av valfrihet – trots att innehållet är likriktat
Så ja – kapitalet, vapenindustrin och EU:s politiska och säkerhetsmässiga agenda är samverkande krafter bakom den likriktning vi ser. Det handlar inte om en dold hand i skuggorna, utan om ett öppet system där vissa perspektiv premieras och andra osynliggörs.
Det som tidigare krävde censur görs idag genom ekonomiska incitament, karriärvägar och “rätt” terminologi.
Det är en indoktrinering, där avvikelse blir ett karriärhinder och ifrågasättande likställs med illojalitet.